Arkitekten Ariel André, verksam i byrån Golem, vill skapa en arkitektur som utgår från mer än människans perspektiv. I en gästessä beskriver hon hur drömmar om bin, fåglar och ormar i barndomen format hennes syn på hur byggda miljöer kan se ut. Hennes utgångspunkt är att dagens bostäder, möbler och offentliga rum i för hög grad formar människor efter samhällets ideal, i stället för tvärtom.
Enligt André dikterar den byggda världen hur vi lever, ända ner till måtten på standardmöbler vi äter, arbetar och sover vid. Hon beskriver lägenheter som begränsar människors liv utifrån det samhälle som byggt dem, soffor som fixerar kroppen framför tv:n och flygplatser som hanterar resenärer som varor. Målet är i stället en värld som anpassar sig till dem som bor i den, med verk som ska ge fysisk form åt en verklighet där ett så brett spektrum av varelser som möjligt kan hitta glädje och välbefinnande.
Ett exempel på detta tänkande är Broken Hearts Bazaar, som Golem designade och byggde till den första Bukhara Biennalen i Uzbekistan. Uppdraget kom från Gayane Umerova och kuraterades av Diana Campbell, som bad André utveckla biennalens entré och de kiosker som placerats ut i staden som en matmarknad. Syftet var att göra ankomsten till en trevlig upplevelse snarare än att möta besökarna med den typiska mässstämningen.
Bukhara är ett UNESCO-världsarv, och André utgick i sitt arbete från dem som inte uppfattar arkitektur med synen. Hon tänkte också på varelser som katter och getingar, som vistas i staden och upplever byggnader utan den skillnad mellan natur och kultur som människor gör. Doften blev därför utgångspunkten: en arkitektur som upptäcks med näsan innan den ses.
Inspirationen hämtades från Uzbekistans Sidenvägshistoria, närmare bestämt kryddmarknader och deras kryddhögar. De koniska träkioskerna har färgytor gjorda av riktiga kryddor: paprika för rött, dill för grönt, svart te för mörka toner och klöverblommor för rosa. Enligt André blev resultatet tydligt i vilka besökare som uppskattade kioskerna. En blind förbipasserande kom tillbaka med femton följeslagare för att identifiera kottarna med doft. En lokal guide använde dem för att väva in folklig kunskap om medicinalväxter i sina visningar. Bin vilade på klöverblommorna, och katter väntade på nattetid för att slicka paprikaväggarna.
Ett annat projekt som bygger på samma tankegång är Amoreba, en organisk möbel som sprider sig genom stela interiörer och förvandlar dem till miljöer för icke-konformister. I en kurators lägenhet i Bryssel tar den form av en samtalsgrop. Designen började, enligt André, med en psykedelisk fantasi om att ligga bland de mjuka, mikroskopiska knölarna i en skogssvampkoloni. Den här gången föreställde hon sig ytan ur perspektivet av en liten varelse som kryper över det mjuka underlaget. Möbeln följer släta kurvor, hanterar skarpa vinklar och anpassar sig till komplicerade geometrier.
André beskriver att varje projekt formas efter interiören och de sociala aktiviteter som de framtida användarna tänker sig där, ungefär som lav sprider sig över stenar och trädstammar. Även här är utgångspunkten de som brukar förbises, i det här fallet mikroskopiska varelser, vilket enligt henne öppnar för nya former och rum som berikar livet för alla. Hon framhåller att detta handlar om vilka som designen är till för, inte bara om estetik.
2
