Nio polska konstnärer visar sina verk i utställningen «Od haftu po cyjanotypię» i salongen hos möbel- och inredningsvarumärket NAP. Verken tolkar delar av den traditionella inredningen i ett hem, från väggvalsar och folkliga utklipp till tallrikar, spetsar, gobelänger och fotografier. Här möts konsthantverk och samtidskonst på ett sätt som väcker frågor om vad vi omger oss med i vardagen.
Bland de medverkande finns Dobrawa Kiersztyn, Iwona Kobryń, Barbara Lorek, Katarzyna Markiewicz, Paulina Sołtyszewska, Ana Vostruchovaitė, Olga Wolniak och Maria Tyniec. Tyniec står också för kuratorskapet tillsammans med Paulina Sadrak, som själv deltar som konstnär. Det material som används är främst textilier, folkliga utklipp, cyanotyper och målning på porslinstallrikar. Verken kretsar kring minnet, både det biografiska och det kollektiva, och rör sig ibland mot samtida frågor som klimatförändringar, pandemin och kvinnors rättigheter. Den gemensamma nämnaren är att konstnärerna låter vardagliga föremål bära berättelser som sträcker sig längre än den egna familjen.
Utställningens referenser sträcker sig tillbaka till Łódź Park Kultury Miejskiej och fotografen Zofia Rydet, vars arbete dokumenterade det polska vardagslivet. Rydets bilder av människors hem och vanor är en av utgångspunkterna för hur utställningen ser på det vardagliga som kulturellt material. Titeln syftar på uttrycket «bilden över soffan», en nedlåtande beskrivning av konst som ses som enbart dekorativ och som hör hemma i vardagsrummet snarare än i museet. Det är en syn som utställningen uttryckligen vill utmana, eftersom den tar hemmets bilder och textilier på allvar som konstnärligt språk.
NAP:s grundare Anita och Tomasz Czerwińscy tar avstånd från den nedvärderande synen på hemmets bilder och textilier. Företaget firar i år sitt 20-årsjubileum, och salongen fungerar som en plats där design, hantverk och konst får samsas. Organisatörerna har uppgett att avsaknaden av manliga konstnärer i utställningen inte var avsiktlig. Urvalet har alltså inte gjorts utifrån en tanke om att enbart kvinnor skulle representera ämnet, utan blev resultatet av hur arbetet med utställningen växte fram.
Det är ett projekt som knyter an till hur kvinnors arbeten i hemmet, som broderi, väv och hushållsföremål, länge har setts som hantverk snarare än konst. Genom att använda just dessa tekniker och motiv placerar utställningen dem i ett samtida konstsammanhang. Verken visar att ett broderi, en spets eller en tallrik kan vara både ett minne och ett kommentarsmaterial, och att historien om ett hem inte bara finns i de stora händelserna utan också i de små föremålen som följer med från generation till generation.
1
