Arkitekten Aditya Mandlik föreslår att byggd miljö bör utformas utifrån ett posthumant perspektiv, där andra arter än människan ges en aktiv roll i processen. Enligt honom har arkitektur och design länge organiserats kring en enda mänsklig utgångspunkt, något filosofen Rosi Braidotti kritiserar som den humanistiska »Mannen» som mäter allt. Resultatet är en alltmer steril miljö där mikrober, insekter, ogräs och fukt hålls ute i hygienens, kontrollens och överskådlighetens namn.
Att designa bortom denna mittpunkt kräver enligt Mandlik mer än en ny estetik. Det handlar om en pedagogisk och filosofisk omorientering av ämnet som helhet. Hans ateljé arbetar med att odla möten mellan flera arter och att lära av både naturliga och artificiella former av intelligens. Rollen förskjuts gradvis från att skapa till att curera, det vill säga att välja, justera och vårda processer snarare än att styra slutresultatet.
Det ramverk som används kallas gradient, det vill säga de trappstegsvisa värden som ligger mellan två ytterligheter inom ett visst beteendeområde. Mandlik beskriver det som ett slags datorspråk av ettor och nollor. Inom landskapsdesign kan till exempel markens varierande bördighet läsas som en skala mellan 0 och 1. När två gradienter överlappar, som markens typ och fukt, uppstår relationer i skärningspunkterna som gynnar olika arter och mikrobsamhällen. Mandlik kopplar detta till Jakob von Uexkülls begrepp Umwelt, där varje organism uppfattar och agerar i sin egen värld och i sin egen skala.
I projektet Factory 5.0 har Mandlik undersökt det materiella inflytandet från icke-mänskliga organismer. Paviljongen bebddes av tusentals kungsmaskar som levde i transparenta akrylkapslar. Maskarna gnagde, perforerade och åt upp polystyren, vilket förändrade materialets yta, massa och integritet i en takt och med resultat som Mandlik kunde förutse och curera men aldrig helt kontrollera. Även mikrobiell aktivitet i maskarnas tarmar bidrar enligt honom till nedbrytningen av polystyrenet. Paviljongen var konstruerad för att rymma denna pågående process, som flyttade fokus från tillverkning och montering till ett kontinuum av konsumtion, erosion och nedbrytning.
Fukt beskrivs som en av de viktigaste resurserna och det främsta mediet för att stimulera sådana växelverkningar, både på planetär och molekylär nivå. Vatten förbinder kroppar över arter och skalor, från cellmembranet till avrinningsområdet. Mandlik menar att en posthumant kuratorisk praktik måste börja med att förstå överlevnadsrelationer mellan arter, och att fukten är central i den förståelsen.
Hans kontor arbetar för närvarande med en mindre bostad i Lonavala, en bergsort i Västra Ghats i delstaten Maharashtra, längs bergskorridoren mellan Mumbai och Pune. Branta kullar, säsongsbundna bäckar och kraftigt sydvästmonsunregn gör regionen ekologiskt rik. Samtidigt växer byggandet snabbt i området, drivet av efterfrågan på fritidshus och spekulativ markhandel. Frågan för projektet har därför inte bara varit hur ett hus kan placeras i landskapet, utan hur huset kan stå i dialog med vattnet, växterna och pollinatörerna som gör landskapet till vad det är.
Arbetet med bin utgår från att återintegrera dem i det lokala ekosystemet, inte genom att införa en enskild art utan genom att skapa förutsättningar för att de ska trivas. Bin är beroende av ett fördelat ekosystem av blommande växter, boplatser, vatten och de säsongsbundna rytmer som förbinder dem. Därför behandlar teamet fukt som en primär designparameter. I stället för att snabbt leda bort regnvattnet från tomten undersöks hur dess rörelse, ansamling och spridning kan kuraterats över landskapet. Fuktgradienter styr nu placering och val av vegetation.
2
