Ett par ätpinnar som ryms i fickan och blåses upp när det är dags att äta. Det är idén bakom Popsticks, ett koncept av designern Liam de la Bedoyere. De genomskinliga blå pinnarna rullas ihop till en spiral när de är tomma på luft och sträcks ut till en lång, avsmalnande form när de fylls. Små ventiler sitter i ändarna.
Problemet som Popsticks försöker lösa är välbekant för alla som någon gång hämtat takeout: ätpinnarna ligger kvar på restaurangdisken. Återanvändbara pinnar finns redan, men de är styva och kräver ett fodral för att inte skramla i väskan. Popsticks erbjuder en annan avvägning. I stället för att göra pinnarna kortare eller vikbara gör designern dem mjuka nog att rulla ihop.
Bilderna visar två halvgenomskinliga blå pinnar som påminner om nedskalade poolleksaker. På en av bilderna håller en hand det uppblåsta paret runt en bit sushi, vilket snabbt förklarar tanken. Konceptet försöker inte dölja sin absurditet. Att blåsa upp sina ätpinnar före maten är en liten föreställning, knappast något man vill göra varje dag. Men den starka färgen och de synliga ventilerna gör föremålet lätt att förstå. Det känns närmare en påhittig festpresent än en seriös researtikel.
De praktiska frågorna kommer nästan direkt. Håller pinnarna sig tillräckligt styva för att plocka upp nudlar, eller böjer de sig i värsta tänkbara ögonblick? Hur mycket kontroll ger de rundade spetsarna med något halt? Sushibilden gör en övertygande poäng för större tuggor, men känsliga matbitar kan vara en annan historia. Uppblåsbara ätpinnar måste göra mer än att hålla formen för att kännas bra i handen.
Sedan kommer den mindre fotogeniska delen av att äta: rengöringen. Om man bär Popsticks till nästa måltid behöver man kunna diska och torka dem innan de rullas ihop och stoppas tillbaka i fickan. Bilderna visar inte hur den rutinen skulle fungera i praktiken. Konceptet bör därför läsas som just ett koncept, inte som en testad ersättare för de ätpinnar man redan har.
Portabilitet är inte heller automatiskt en hållbarhetsvinst. Ett par som får plats i fickan kan hjälpa någon att hoppa över engångsbestick, men det beror på hur ofta de används och hur länge de håller. Frågan om hur Popsticks klarar månader av luncher är mer intressant än en svepande klimatvinst. Först då går det att säga något om den faktiska miljönyttan.
Den starkaste idén är enklare än så: beredskap kan vara liten nog att bära med sig utan att planera hela dagen runt den. Många vardagsföremål är formgivna för stunden de används och knappt alls för timmarna de bärs. Ett fullängdsbestick är logiskt över en skål mat, men betydligt mindre logiskt i en ficka på vägen dit. Popsticks gör gapet mellan förvaring och användning till själva poängen med designen.
Man kan föreställa sig ett par i jackan till en lunch i parken, eller uppblåsta när takeout-maten kommer utan bestick. Man kan också föreställa sig den pinsamma pausen medan alla väntar på att man ska blåsa upp dem. Båda scenerna känns rimliga, och det är därför konceptet fastnar. Det löser en mindre olägenhet och skapar samtidigt en ny, underhållande ritual.
Popsticks blir kanske aldrig någons vardagliga ätpinnar. Frågorna om grepp och rengöring är verkliga, och ett par konventionella pinnar blir svåra att slå vid bordet. Men de la Bedoyere har fått själva akten att vara förberedd att kännas oväntat rolig. Även om de ljusa blå spiralerna hör hemma på ritbordet ett tag till, är chansen stor att man kommer ihåg att ta med dem.
3
