Mörkt trä, ojämn färg och synliga beslag är knappast de vanliga ingredienserna i en möbelrenovering. I serien The Youth av Younghyun Lee är just det skälet att titta närmare. Lee arbetar med ett välkänt problem: gamla möbler tappar vårt intresse långt innan materialet förlorat sin karaktär. I stället för att sudda ut spåren av användning ger hon kasserade stolar och åldrat virke en ny visuell identitet, där deras tidigare liv fortfarande syns.
Ingreppet består av harts som appliceras runt träkomponenterna och skapar nya former och proportioner. På de bilder som ligger till grund för artikeln omger grumliga, genomskinliga kanter det mörkare virket, så att varje föremål ser ut att svävar inne i en större version av sig själv. Det handlar om utställningsverk, inte om en praktisk lagningsmetod för en vinglig matsalsstol. Bidraget ligger snarare i att material vi annars skulle förbise blir värda att granska igen, utan att behöva se nytillverkat ut.
Förvandlingen sker till stor del vid kanterna. Hartset sträcker sig bortom träet, ger de stående delarna bredare konturer och de horisontella ribborna mjukt sänkta linjer. På avstånd har stolen ett nästan frostat uttryck. Närmare syns de oregelbundna träytorna innanför. Skillnaden i betraktningsavstånd spelar roll: man registrerar först den bleka silhuetten och upptäcker sedan att den bruna strukturen inuti verkar betydligt äldre och mindre ordnad.
Även beslagen tillför ett lager av intresse. Mörka fästelement syns fortfarande längs de stående delarna och bryter av de ljusa hartskanterna. De ger föremålet en något envis, verkstadsaktig karaktär som hindrar behandlingen från att bli för preciös. Hade alla detaljer dolts hade virket kunnat upplevas som dekorativ fyllnad. Att de förblir läsbara gör att betraktaren kan känna igen delar av en verklig konstruktion, med fogar och slitage som inte har uppfunnits bara för att göra fotot mer tilltalande.
I det fotograferade exemplet finns en viktig reservation: sittytan är öppen. Stolen är inget man kan använda vid köksbordet. Frånvaron förändrar mötet, eftersom den igenkännbara silhuetten inbjuder till igenkänning medan den saknade sittytan bryter den förväntade användningen. Verket fungerar bäst som en skulptur baserad på en stol. Man kan betrakta dess form och konstruktion utan att låtsas att bilderna säger något om komfort.
Namnet The Youth känns träffande när man märker hur mycket åldrande som finns kvar att se. Lee beskrivs i tidigare omtal som en utforskning av minnen som gamla föremål bär, inklusive repor och bleknade märken. Ungdomen i det här projektet handlar mindre om att vända tiden än om att hitta en annan möjlighet. Trädet blir inte ungt igen. Dess förändrade omgivning ger oss anledning att se på det på nytt.
Serien visades som del av The Nuance, Lees separatutställning på KiNN i Seoul. I installationsbilderna plockar det ljusa hartset upp ljuset i det omgivande rummet medan virket förblir en mörkare närvaro. Effekten gör stolen lite spöklik, men dess stomme och synliga beslag hindrar den från att helt försvinna i stämningen. Den ser fortfarande ut som ett föremål som någon har satt ihop.
Man bör vara försiktig med att göra den tilltalande ytan till ett automatiskt hållbarhetsargument. Återvunnet trä är en del av berättelsen, men det behövs inget vittomfattande miljölöfte för att uppskatta just detta materialval. Den mer övertygande iakttagelsen är den synliga: hartset förändrar föremålet väsentligt samtidigt som de ursprungliga delarna förblir igenkännbara. Det är en mer intressant relation än att behandla gammalt trä som anonymt råmaterial, berövat allt som gjorde just den här biten annorlunda.
Den ojämna färgen som fortfarande syns genom de bleka kanterna är för mig den mest tilltalande detaljen. Den ger ögat något att stanna vid när överraskningen över hartset har lagt sig. Det är inte säkert att varje sliten stol bör inkapslas på det här sättet, men Lee gör ett övertygande fall för just denna. De märken som annars hade talat emot den är nu precis det man vill fortsätta titta på.
2
