Magdalena Kinnby har förlorat sin sambo, flickornas pappa, och sorgen är stor. ”Det var inte bara min man som gick bort, det var min bästa vän, min livskamrat och inte minst flickornas pappa”, säger hon i Sydsvenskan.
I samma veva har en av familjens bitar av vardagen fallit bort. Efter dödsfallet brann dotterns föräldradagar inne, något som innebär att de dagar som annars hade kunnat ge familjen tid tillsammans i sorgen inte längre finns kvar. Källan redogör för detta utan att gå in på detaljer kring regelverk eller belopp, och inga siffror anges i underlaget.
Historien handlar om hur en sorgande förälder och två barn måste hitta vägar genom både känslomässig förlust och praktiska vardagsfrågor. För den som förlorat en livspartner, och samtidigt har ansvar för barn, blir både relationen till den som gått bort och de rutiner som omger familjen något att ta sig an på nytt.
Magdalena Kinnby beskriver sambon som mer än en partner. Han var också en nära vän och en trygg del av familjens liv, och hans frånvaro märks i allt. Ord som livskamrat och bästa vän vittnar om en relation där det vardagliga och det djupa hade vävts samman.
Berättelsen är en påminnelse om att relationer inte slutar vid praktiska gränser. När en förälder dör efterlämnar det inte bara en tom plats i hemmet, utan också ett behov av stöd, tid och förståelse från omgivningen, både från arbetsgivare, myndigheter och närstående.
1
