När Sandra Fredriksson och hennes partner just hade blivit föräldrar till sitt andra barn lämnade han henne. Det berättar hon i en intervju med Dagens Nyheter. Hon beskriver hur separationen kom mitt i en period som annars präglas av närhet och gemenskap, och hur den lämnade henne med en känsla av både förnedring och sorg.
«Skammen i relationen var inte bara sveket från honom, utan också att jag svikit mig själv», säger Sandra Fredriksson.
Att bli lämnad är en omvälvande händelse för de flesta. När den sker samtidigt som familjen växer och vardagen kretsar kring ett nyfött barn blir situationen särskilt komplex. Sandra Fredriksson beskriver hur hon stod mitt i en tid som skulle handla om att lära känna det nya barnet och hitta en ny vardag som familj – men i stället tvingades hantera ett uppbrott.
Skammen hon talar om handlar inte bara om partnerns svek. Den riktar sig också inåt, mot henne själv. Att känna att man har svikit sig själv är en vanlig reaktion vid separationer, särskilt när man har investerat mycket i relationen och i bilden av det gemensamma livet. Sandra Fredriksson sätter ord på den dubbla förlusten: att förlora sin partner och samtidigt ifrågasätta sina egna val.
Sorgen hon beskriver är inte enbart sorgen över relationen. Den handlar också om förlusten av den framtid hon hade föreställt sig – ett liv som tvåbarnsfamilj, med de rutiner och den trygghet som följer med ett gemensamt hem. När uppbrottet sker precis i början av den fasen rivs både nuet och framtidsplanerna upp på samma gång.
För många som går igenom en separation med små barn är vardagen en balansgång. Det praktiska – boende, ekonomi, ansvar för barnen – måste lösas samtidigt som de känslomässiga sår som uppbrottet orsakat ska läkas. Sandra Fredrikssons berättelse speglar den verkligheten. Hon beskriver en situation där hon både behövde hantera sin egen sorg och vara närvarande för sina barn.
Att prata om skam och sorg efter en separation kan vara svårt. Många upplever att de förväntas gå vidare snabbt, särskilt när det finns barn inblandade och vardagen kräver sitt. Sandra Fredriksson väljer ändå att berätta. Hennes ord om att ha svikit sig själv pekar på något som många känner igen: känslan av att ha misslyckats, även när det är den andra parten som har lämnat.
Separationer är vanliga, men varje uppbrott har sin egen historia. När den sker i en tid som annars förknippas med familjelycka och nya början blir kontrasten stor. Sandra Fredrikssons berättelse handlar om just den kontrasten – om hur livet kan förändras i samma stund som man trodde att man byggde något tillsammans.
Hon beskriver hur skammen och sorgen har varit en del av processen att gå vidare. Att sätta ord på det som hänt är ett sätt att bearbeta, men också att visa att det är möjligt att stå kvar även när grunden har skakats om. För den som befinner sig i en liknande situation kan hennes ord vara en påminnelse om att känslorna är tillåtna – och att skammen inte behöver vara hela sanningen om en själv.
Sandra Fredrikssons berättelse är en av många som sällan får plats i vardagssamtalen. Den handlar om kärlek, svek och om att hitta fotfäste igen. Mitt i sorgen efter ett uppbrott finns också en röst som säger att det går att fortsätta, även när man för en stund har tappat bort sig själv.
